Dold humor

I skolan på morgonsamlingen kom det dit en präst för att prata om budskapet med fastan före påsk (40 dagar) och om gud osv... Det kändes precis som om han pratade direkt till mig. Han sa bland annat att: "Gud älskar inte bara de lyckliga, gud älskar inte bara de som får de högsta betygen, gud älskar inte bara de smala..." och "Fastan är en tid att tänka om, att tänka på sina mål i livet, vad är det egentligen som du vill uppnå i ditt liv?" Inom mig tänkte jag ju såklart på smalheten. Ganska ironiskt, eller hur?

Sjukling

Jag hoppas och jag tror att jag nu börjat skärpa mig på riktigt, för de senaste dagarna har det gått ganska skit med maten och jag har överätit för att det är som en tröst och ett beroende jag har... Att äta choklad när jag är nere. Men det ska jag sluta med! Jag ska bli av med mitt sockerberoende påriktigt, för en kväll fick jag en rejäl panikattack då jag inte fick min choklad vid en viss tid som jag då köpt varenda dag i nästan ett halvt år med uppehåll i de perioder jag försökt gå ner i vikt. Jag sprang omkring i huset och sparkade på en massa saker, skrek, slet mig i håret och sökte efter mina mediciner som mamma gömmer för mig. Bara för att jag inte fick socker. Då fattade jag att det verkligen gått överstyrs. Men igår så gick det bättre med maten, under 600 kcal måste det varit och idag så vaknade jag och mådde skit fysiskt. Åt ett äpple till frukost som jag spydde upp, troligen av att min medicin kan orsaka "kräkningar", eller så har jag blivit smittad av vinterkräksjukan som går runt. 

Så. Jävla. Besviken.

 
Jag är så besviken på mig själv, varför ska jag inte kunna leva upp till några krav alls? Varför finner jag ingen själv-disiplin? Jag faller ner i den mörka gropen och jag kan inte ta mig upp. Addicted to food, and it will kill me in the end. Så fet, kommer alltid att vara fet, så det är ingen vits att försöka bli smal. Jag kan inte räkna på på mina fingrar hur många gånger jag försökt komma på rätt trådar igen men failat och hetsat mig några kilon större. Tänk om jag blir överviktig. Min största rädsla blir snart uppfylld. Jag hatar mig själv. Önskar jag kunde dö, men jag kan inte, jag måste leva, för jag vill inte skada mina föräldrar, mina vänner eller släktingarna. Jag vill inte vara "the girl who killed her self for attention", jag vill bara ta en paus från livet tills jag vaknar upp och är vacker...

Fredag

 
Skönt med helg. Och det är ju bara 15 dagar till sportlov (och ja jag har lov eftersom jag går i högstadie), kanske jag ska börja räkna dagarna? Den 23:e åker jag nämnligen ner till huvudstaden (bor i Finland så det är ju Helsingfors för mig) och sover där en natt på hotell, och på morgonen efter åker vi till Rom via München och så är vi i Rom fyra dagar. Härligt med lite semester och omväxlad mijö! Samt så hoppas jag att det kommer vara 15+ grader celsius så att jag ska kunna ha lite lättare kläder än min tjockaste vinterjacka som jag måste använda i detta usliga väder... Kommer ta med hela kamerautrustn
ingen och så ska jag försöka fånga så många fina bilder och platser som möjligt. Sevärdheter jag bara måste besöka är Colosseum, Fontana De Trevi, Piazza Venezia, Spanska trappan och Vatikanstaten, samt små torg och marknader. Hade mycket hellre åkt till Paris men får väll nöja mig med Rom, har aldrig varit "så långt bort", så det kommer väll bli kul. Maten har gått bra idag, och nu ska jag distrahera mig lite mer från mat-tankar och åka på hemma-spa kväll och sleepover till K (en tjejkompis).
 
 

Back on track

Under de senaste dagarna har jag från och till försökt få kontroll över mitt kaloriintag, men det har alltid slutat med att min hunger vunnit och jag överätit. Men idag ska jag försöka på riktigt igen, måste tala mig själv till vetta så att jag inte stoppar i mig något oplanerat... Nu fan ska jag bli smal! Jag har många kilon kvar att gå, men jag är iallafall inte lika deprimerad idag som jag varit senaste dagarna. För nu ser jag hopp. Kanske jag snart kan se i spegeln och tycka att jag är helt okej, och inte ett sådant fett monster som jag ser nu. 

Börja om från början

 
Den första februari. Tänk att det är den första februari idag. Jag får ångest av att tänka på framtiden, och hur den kanske skulle kunna se ut. Jag klarar inte av att planera för mer än en dag annars får jag lite panik. Det har hänt så mycket på en månad... Jag har blivit ett jävla fetto. Jag har gått upp till en vikt och ett BMI som jag aldrig skådat förut. Jag har blivit hopplös, fet och deppig. Men igår bestämde jag mig för att rycka upp mig och börja om från början. Och jag ska inte sätta så hårda krav på mig själv denna gång, inget fastande eller dagar under 100 kcal. Jag ska försöka hitta ett sätt att äta som håller i längen - inte en temporär "jag måste ner i vikt snabbt"-grej. Om jag går ner tre kilogram på en vecka, får jag ju räkna med att gå upp det lika snabbt. Men om jag tar det långsamt och försiktigt och får tid att tänka igenom varför jag gör detta så kanske jag finner en styrka någonstans innuti mig som får mig att orka ta det den "långa vägen". Så nu ska jag se till att äta 500+ kcal per dag (iallafall nu i början) samt att väga mig högst en gång i veckan. För att jag inte ska fastna i ett hetsätningsmönster igen. Rome wasn't built in a day.