Så. Jävla. Besviken.
Jag är så besviken på mig själv, varför ska jag inte kunna leva upp till några krav alls? Varför finner jag ingen själv-disiplin? Jag faller ner i den mörka gropen och jag kan inte ta mig upp. Addicted to food, and it will kill me in the end. Så fet, kommer alltid att vara fet, så det är ingen vits att försöka bli smal. Jag kan inte räkna på på mina fingrar hur många gånger jag försökt komma på rätt trådar igen men failat och hetsat mig några kilon större. Tänk om jag blir överviktig. Min största rädsla blir snart uppfylld. Jag hatar mig själv. Önskar jag kunde dö, men jag kan inte, jag måste leva, för jag vill inte skada mina föräldrar, mina vänner eller släktingarna. Jag vill inte vara "the girl who killed her self for attention", jag vill bara ta en paus från livet tills jag vaknar upp och är vacker...
Kommentarer
Jasmine säger:
Sv: Jag visste att industrin var illa men inte HUR illa det faktiskt var. Det är ju helt sjukt egentligen.
Trackback