dyingtobethin.blogg.se

I skolan på morgonsamlingen kom det dit en präst för att prata om budskapet med fastan före påsk (40 dagar) och om gud osv... Det kändes precis som om han pratade direkt till mig. Han sa bland annat att: "Gud älskar inte bara de lyckliga, gud älskar inte bara de som får de högsta betygen, gud älskar inte bara de smala..." och "Fastan är en tid att tänka om, att tänka på sina mål i livet, vad är det egentligen som du vill uppnå i ditt liv?" Inom mig tänkte jag ju såklart på smalheten. Ganska ironiskt, eller hur?

Jag hoppas och jag tror att jag nu börjat skärpa mig på riktigt, för de senaste dagarna har det gått ganska skit med maten och jag har överätit för att det är som en tröst och ett beroende jag har... Att äta choklad när jag är nere. Men det ska jag sluta med! Jag ska bli av med mitt sockerberoende påriktigt, för en kväll fick jag en rejäl panikattack då jag inte fick min choklad vid en viss tid som jag då köpt varenda dag i nästan ett halvt år med uppehåll i de perioder jag försökt gå ner i vikt. Jag sprang omkring i huset och sparkade på en massa saker, skrek, slet mig i håret och sökte efter mina mediciner som mamma gömmer för mig. Bara för att jag inte fick socker. Då fattade jag att det verkligen gått överstyrs. Men igår så gick det bättre med maten, under 600 kcal måste det varit och idag så vaknade jag och mådde skit fysiskt. Åt ett äpple till frukost som jag spydde upp, troligen av att min medicin kan orsaka "kräkningar", eller så har jag blivit smittad av vinterkräksjukan som går runt. 

 

Skönt med helg. Och det är ju bara 15 dagar till sportlov (och ja jag har lov eftersom jag går i högstadie), kanske jag ska börja räkna dagarna? Den 23:e åker jag nämnligen ner till huvudstaden (bor i Finland så det är ju Helsingfors för mig) och sover där en natt på hotell, och på morgonen efter åker vi till Rom via München och så är vi i Rom fyra dagar. Härligt med lite semester och omväxlad mijö! Samt så hoppas jag att det kommer vara 15+ grader celsius så att jag ska kunna ha lite lättare kläder än min tjockaste vinterjacka som jag måste använda i detta usliga väder... Kommer ta med hela kamerautrustn
ingen och så ska jag försöka fånga så många fina bilder och platser som möjligt. Sevärdheter jag bara måste besöka är Colosseum, Fontana De Trevi, Piazza Venezia, Spanska trappan och Vatikanstaten, samt små torg och marknader. Hade mycket hellre åkt till Paris men får väll nöja mig med Rom, har aldrig varit "så långt bort", så det kommer väll bli kul. Maten har gått bra idag, och nu ska jag distrahera mig lite mer från mat-tankar och åka på hemma-spa kväll och sleepover till K (en tjejkompis).

 

 

Under de senaste dagarna har jag från och till försökt få kontroll över mitt kaloriintag, men det har alltid slutat med att min hunger vunnit och jag överätit. Men idag ska jag försöka på riktigt igen, måste tala mig själv till vetta så att jag inte stoppar i mig något oplanerat... Nu fan ska jag bli smal! Jag har många kilon kvar att gå, men jag är iallafall inte lika deprimerad idag som jag varit senaste dagarna. För nu ser jag hopp. Kanske jag snart kan se i spegeln och tycka att jag är helt okej, och inte ett sådant fett monster som jag ser nu. 

 

Den första februari. Tänk att det är den första februari idag. Jag får ångest av att tänka på framtiden, och hur den kanske skulle kunna se ut. Jag klarar inte av att planera för mer än en dag annars får jag lite panik. Det har hänt så mycket på en månad... Jag har blivit ett jävla fetto. Jag har gått upp till en vikt och ett BMI som jag aldrig skådat förut. Jag har blivit hopplös, fet och deppig. Men igår bestämde jag mig för att rycka upp mig och börja om från början. Och jag ska inte sätta så hårda krav på mig själv denna gång, inget fastande eller dagar under 100 kcal. Jag ska försöka hitta ett sätt att äta som håller i längen - inte en temporär "jag måste ner i vikt snabbt"-grej. Om jag går ner tre kilogram på en vecka, får jag ju räkna med att gå upp det lika snabbt. Men om jag tar det långsamt och försiktigt och får tid att tänka igenom varför jag gör detta så kanske jag finner en styrka någonstans innuti mig som får mig att orka ta det den "långa vägen". Så nu ska jag se till att äta 500+ kcal per dag (iallafall nu i början) samt att väga mig högst en gång i veckan. För att jag inte ska fastna i ett hetsätningsmönster igen. Rome wasn't built in a day.

... Vad gör man då? För att orka vakna på morgonen, för att orka känna hopp? Det finns inget hopp hos mig längre. Allt jag siktat mot är borta. Jag är så misslyckad. Jag hatar mig själv. Senaste veckan har gått så fel som de bara kan. Jag känner mig som världens svagaste människa. Jag är fetare än jag någonsin varit. Och jag känner mig så otroligt obese att jag inte vet hur länge jag orkar me det här. Jag vågar inte räkna alla kalorier jag äter på en dag och inte heller väga mig, för det skulle förstöra mig och den gnutta glädje jag kan känna ibland. På nyår var jag på en fest, runt 10 personer var vi, och en ganska nära vän började berätta om sina nyårslöften. Hon sa att hon skulle börja träna. Jaha, okej, tänkte jag. Frågade henne om hon hade lovat att gå ner i vikt också, vilket jag trodde stort, det "hör ju liksom till" nästan då man börjar träna. Hon bara kollade på mig med sorgsna ögon och sa "Nej... Jag gillar min kropp för den den är och jag skulle bara bli olyckligare om jag skulle försöka gå ner. Man måste ju njuta av livet." Hon är ungefär som jag, lite smalare dock, men det rörde mig. Hon vet att jag har problem, så det blev lite känsligt att tala om det. Vi började tala om mina nyårslöften fast jag bara sa att "jag vill gå ner" men hon försökte få mig att tänka annat, hon sa att jag var bra som jag var, jag berättade också om att jag hade gått upp, men hon sa bara "Men det är braa!" som om hon skulle gratulera mig för det. Hon fick min verkligen att tänka över det, ska livet verkligen gå ut på att kämpa för att bli smal? Ska livet kretsa kring kalorier, mat, vikt och mått? Nej. Det ska det inte. Men jag kan inte komma på något annat att leva för. Ja... vad ska jag göra nu? Gräva min grav?... Jag har inget liv längre. Jag har inget värde. Och rösten som viskar inuti mig är starkare än någonsin. Gå och ta livet av dig, M, det är lika bra det. 

Gårdagen gick som den gick. Det var trevlig stämning i huset, alla var glada och nöjda med sina julklappar, men maten gick skit. Jäkla nougat och toffee-fyllda läckerheter som lurade inuti paketen. De var så oemotståndliga. Det slutade med att jag hetsade nötter, bröd och chokladpraliner. Mådde skit efter det, min mage var inte van med det heller så jag hade största magkramperna jag någonsin haft. Som tur så somnade jag snabbt, men jag vaknade flera gånger inatt och är väldigt trött nu. Jag kunde inte sluta tänka på hur mycket jag skulle gå upp i vikt och hur fet jag skulle vara idag. Jag var gråtfärdig när jag steg på vågen, redo för de höga siffrorna. Men vet ni vad? Jag hade inte gått upp något alls. 46,6 kilogram, det samma som jag vägde igår (smygväger mig själv allt för ofta, skärpning!). Jag blev så glad så jag började hoppa omkring och det förgyllde verkligen min dag. Jag är 1,6 kg från mitt delmål, som egentligen ska vara nått den första januari. Jag kommer högst troligen inte klara att gå ner det på en vecka, men jag känner mig endå lite stolt över mig själv, för mitt BMI är lägre än det någonsin varit. Det ska jag fira med att shoppa rikligt med nya kläder på mellandagsrean som snart börjar. Åh vad livet kan vara härligt ibland.

Det känns nästan somett tvång detdär, att skriva god jul. Facebook är spammat med "God Jul"-posts och när man träffar någon mankänner måste man nästan skrika god jul mitt upp i ansiktet på dem. Nemen ush vad negativ jag låter. Det finns ju bra saker med julen också. Julklappar, är en av sakerna. Eftersom att jag har två småsyskon så kommer ennu "tomten" hit på besök, och dendär bansliga känslan när man tar emot olika hårda, mjuka, stora, små, röda, juliga, olika paket är ju så oövervinnbar. Så jag ska försöka skita i all mat som kommer serveras på julbordet, allt julgodis som finns överallt i huset och bara njuta. På julen måste man ju få må bra, eller hur? Fast jag känner mig svagare än någonsin. Mitt hjärta pumpar sakta och mitt blodtryck, ja, det vill jag inte änns tala om. Jag har faktiskt inte ätit mycket alls den senaste tiden. Oftast har jag bara ätit ett par gurkbitar och tomatbitar på hela dagen. Så jag lär ju inte dö av att äta liiite julmat. Men jag är bara så jäkla rädd att det ska gå överstyrs. Att mormor ska få mig att tänka att "men, det är ju okej att jag äter dethär!" och att jag ska gå in på fel spår. Men nej, det tänker jag inte göra. Jag ska klara av denhär julen utan ångest. 

 

Imorgon är det jul. Shit, vad hösten har gått snabbt. När jag tänker tillbaka ser jag en lång, mörk tid på psykiatrisk avdelning, självmordsförsök, ätstörda tankar, men också soliga dagar, nya vänskaper och lycka. Detta år har varit en riktig berg-och-dahl-bana. Nu är jag någotlunda stabil, självskadebeteendet har upphört och humöret är inte lika deprimerat, vilket jag gissar är bra. Men jag saknar också depp-tiden lite. Är det konstigt? Att sakna demonerna i mitt huvud, blodet, ångesten och självmordstankarna? Verkligen. Jag har aldrig varit normal, och det kommer jag aldrig att bli, så varför skulle jag vilja leva normalt? Låt mig göra misstag. Låt mig göra fel val. För i slutändan, är det det som gör mig stark.

Nu hände det. Åh, vad jag hatar mig själv. Ångesten dunkar i bröstet, och desto mer jag tänker på det, desto större blir ångesten. Jag vill bara skrika, jag vill bara bort från denna värld. Jävla mat. Det är ingen skillnad hur äkliga saker vi har i skåpen, min kropp ska alltid skrika efter mat. Ush, hur äklig får man bli? Nu har jag gått upp allt igen. Det är jag säker på. Jag orkar inte mer. Varenda gång jag försöker gå ner på riktigt, och kämpar så hårt för det, så misslyckas jag. Jag tänker på det hela tiden, på smalheten. Krävandet av att bli tunn som luft finns alltid där. Mitt liv är så jävla hopplöst. Jag är hopplös. Allting är hopplöst. Jag önskar jag skulle kunna leva normalt, inte alltid behöva jagas av tankar av att behöva svälta mig själv till glädje, men mitt liv bestod till största del av det. Av att jaga smalheten. Mitt liv är inget värt om jag vet att jag aldrig kommer komma till min drömvikt. Jag kommer aldrig känna mig vacker mer. Jag kommer alltid att hata mig själv när jag vet att jag inte är smal, och att jag inte har styrkan till att kämpa för smalheten. Vad är det för vits för att leva då? Varför? För jag kan inte leva i en mardröm. Snälla, få det att sluta. Annars vet jag inte om jag kan leva mer.

 

Välkommen till min nya blogg! Om det nu är någon som läser detta... Iallafall så ska jag här skriva om min resa till smalheten. Jag har runt ett år nu haft någonslags ätstörning och har dessa perioder då jag försöker gå ner i vikt och provar på olika dieter (började igår på Ana Boot Camp-dieten, har provat den en gång förr också men klarade bara 15 dagar, men denna gång ska jag klara hela!). Jag har ett past av depression, suicidal thoughts och självskadebeteende, men det skulle jag nog säga att jag är frisk ifrån. Ja, allt förutom depression, kan nog vara grymt deppig i perioder ennu... Mitt humör far som en "rollercoaster", upp och ner hela tiden. Jag följer gärna thinspo-bloggar, så tipsa gärna om någon bra/din ega!