When i reach my goal weight...
Gårdagen gick som den gick. Det var trevlig stämning i huset, alla var glada och nöjda med sina julklappar, men maten gick skit. Jäkla nougat och toffee-fyllda läckerheter som lurade inuti paketen. De var så oemotståndliga. Det slutade med att jag hetsade nötter, bröd och chokladpraliner. Mådde skit efter det, min mage var inte van med det heller så jag hade största magkramperna jag någonsin haft. Som tur så somnade jag snabbt, men jag vaknade flera gånger inatt och är väldigt trött nu. Jag kunde inte sluta tänka på hur mycket jag skulle gå upp i vikt och hur fet jag skulle vara idag. Jag var gråtfärdig när jag steg på vågen, redo för de höga siffrorna. Men vet ni vad? Jag hade inte gått upp något alls. 46,6 kilogram, det samma som jag vägde igår (smygväger mig själv allt för ofta, skärpning!). Jag blev så glad så jag började hoppa omkring och det förgyllde verkligen min dag. Jag är 1,6 kg från mitt delmål, som egentligen ska vara nått den första januari. Jag kommer högst troligen inte klara att gå ner det på en vecka, men jag känner mig endå lite stolt över mig själv, för mitt BMI är lägre än det någonsin varit. Det ska jag fira med att shoppa rikligt med nya kläder på mellandagsrean som snart börjar. Åh vad livet kan vara härligt ibland.
God hetsig-och-ångestfylld jul!
God jul från en fet liten tomte-nisse! (Tänkte bloggen skulle få skåda mitt feta ansikte, nu när det är jul och allt...)Det känns nästan somett tvång detdär, att skriva god jul. Facebook är spammat med "God Jul"-posts och när man träffar någon mankänner måste man nästan skrika god jul mitt upp i ansiktet på dem. Nemen ush vad negativ jag låter. Det finns ju bra saker med julen också. Julklappar, är en av sakerna. Eftersom att jag har två småsyskon så kommer ennu "tomten" hit på besök, och dendär bansliga känslan när man tar emot olika hårda, mjuka, stora, små, röda, juliga, olika paket är ju så oövervinnbar. Så jag ska försöka skita i all mat som kommer serveras på julbordet, allt julgodis som finns överallt i huset och bara njuta. På julen måste man ju få må bra, eller hur? Fast jag känner mig svagare än någonsin. Mitt hjärta pumpar sakta och mitt blodtryck, ja, det vill jag inte änns tala om. Jag har faktiskt inte ätit mycket alls den senaste tiden. Oftast har jag bara ätit ett par gurkbitar och tomatbitar på hela dagen. Så jag lär ju inte dö av att äta liiite julmat. Men jag är bara så jäkla rädd att det ska gå överstyrs. Att mormor ska få mig att tänka att "men, det är ju okej att jag äter dethär!" och att jag ska gå in på fel spår. Men nej, det tänker jag inte göra. Jag ska klara av denhär julen utan ångest.
They say half of life is fucking up - the other half is dealing with it
Imorgon är det jul. Shit, vad hösten har gått snabbt. När jag tänker tillbaka ser jag en lång, mörk tid på psykiatrisk avdelning, självmordsförsök, ätstörda tankar, men också soliga dagar, nya vänskaper och lycka. Detta år har varit en riktig berg-och-dahl-bana. Nu är jag någotlunda stabil, självskadebeteendet har upphört och humöret är inte lika deprimerat, vilket jag gissar är bra. Men jag saknar också depp-tiden lite. Är det konstigt? Att sakna demonerna i mitt huvud, blodet, ångesten och självmordstankarna? Verkligen. Jag har aldrig varit normal, och det kommer jag aldrig att bli, så varför skulle jag vilja leva normalt? Låt mig göra misstag. Låt mig göra fel val. För i slutändan, är det det som gör mig stark.
Herregud, hur dum får man bli?
Nu hände det. Åh, vad jag hatar mig själv. Ångesten dunkar i bröstet, och desto mer jag tänker på det, desto större blir ångesten. Jag vill bara skrika, jag vill bara bort från denna värld. Jävla mat. Det är ingen skillnad hur äkliga saker vi har i skåpen, min kropp ska alltid skrika efter mat. Ush, hur äklig får man bli? Nu har jag gått upp allt igen. Det är jag säker på. Jag orkar inte mer. Varenda gång jag försöker gå ner på riktigt, och kämpar så hårt för det, så misslyckas jag. Jag tänker på det hela tiden, på smalheten. Krävandet av att bli tunn som luft finns alltid där. Mitt liv är så jävla hopplöst. Jag är hopplös. Allting är hopplöst. Jag önskar jag skulle kunna leva normalt, inte alltid behöva jagas av tankar av att behöva svälta mig själv till glädje, men mitt liv bestod till största del av det. Av att jaga smalheten. Mitt liv är inget värt om jag vet att jag aldrig kommer komma till min drömvikt. Jag kommer aldrig känna mig vacker mer. Jag kommer alltid att hata mig själv när jag vet att jag inte är smal, och att jag inte har styrkan till att kämpa för smalheten. Vad är det för vits för att leva då? Varför? För jag kan inte leva i en mardröm. Snälla, få det att sluta. Annars vet jag inte om jag kan leva mer.
Vad vill du ha, hjärna?
Under den senaste veckan har jag hetsätit, sedan förstått hur otroligt fet jag är och tänkt att jag verkligen inte kan se ut såhär på julfesten i skolan (som vi har ikväll), och då bestämt mig för att fasta. Tillförst var tanken bara en 3-dygns fasta, men en del av mig vill ha mer. Vad sa du nu Ana, att jag skulle fasta tills söndag? En 7-dygns fasta? Nehe? Hur lång ska den vara då? Men hur gör vi med festen på fredag då? Det hade jag nästan glömt bort. Att en kär vänn ska ha fest på fredag, och jag vet ju hur svag jag är för äkliga kaloribomber bestående av tårtor, kex, chips och godis som hon troligen kommer bjuda på. Jag får ju hoppas hon iallafall har någon light-läsk. En del av mig vill inte fasta alls, den säger helt andra saker. Den delen är sjukt sugen på att snafsa i mig pepparkaksbullarna och chokladtopparna jag har liggandes i väskan, som jag tvingats göra i skolan. Jag kan bara känna hur de sitter där och lockar på mig, men jag ska vara stark, inte svag, nej, stark! Kanske vore det bäst om jag bara spolade ner dem i toaletten eller blandade dem med spya och kastade bort dem. Ja, det borde jag ta och göra. Så att jag inte går upp de små kilon jag under dessa tre dagar tappat. Jag trodde inte jag skulle gå ner mycket alls, men vågen visade 47,6. Det låter så oerhört mycket, jag borde ju skämmas, men faktum är att jag inte vägt så "lite" sedan slutet på April. Och det, det får mig att bara bli mer motiverad. Jag vill ju inte att det slutar som det gjorde i våras.
Pepp-talk
Mår riktigt bra nu. Vill bara skutta omkring, skratta och lyssna på världens lyckligaste musik. Perhaps i'm just a little bit maniac. Min psykolog gav mig en hemläxa tills nästa vecka, jag ska fylla i hur mitt humör är varje dag med en siffra, så ska hon se "om mitt humör far mycket upp och ner eller hur det är". Haha, typ ett simpelt bipolär-test. Dagen har gått riktigt bra, åt under 500-gränsen, så är helt stolt. För man kommer ingenstanns om man bara trycker ner sig själv och är missnöjd med det man gör, så jag ska helt enkelt försöka vara snäll med mig själv och så kanske jag en dag når mitt mål. På julafton har jag lovat mig själv att vara 45-kg eller lättare, medan jag måste vara 40 kg senast första mars. Tvivlar på att jag faktiskt kommer kunna gå ner mer än 5 kilo på mindre än två veckor, men jag ska, ska, ska komma dit! Och det ska hålla, det måste det denna gång! Måste bara peppa mig själv och ta det lite saktare den här gången...
När du är tunn som luft, då är du nästan perfekt
Välkommen till min nya blogg! Om det nu är någon som läser detta... Iallafall så ska jag här skriva om min resa till smalheten. Jag har runt ett år nu haft någonslags ätstörning och har dessa perioder då jag försöker gå ner i vikt och provar på olika dieter (började igår på Ana Boot Camp-dieten, har provat den en gång förr också men klarade bara 15 dagar, men denna gång ska jag klara hela!). Jag har ett past av depression, suicidal thoughts och självskadebeteende, men det skulle jag nog säga att jag är frisk ifrån. Ja, allt förutom depression, kan nog vara grymt deppig i perioder ennu... Mitt humör far som en "rollercoaster", upp och ner hela tiden. Jag följer gärna thinspo-bloggar, så tipsa gärna om någon bra/din ega!