dyingtobethin.blogg.se

Nu hände det. Åh, vad jag hatar mig själv. Ångesten dunkar i bröstet, och desto mer jag tänker på det, desto större blir ångesten. Jag vill bara skrika, jag vill bara bort från denna värld. Jävla mat. Det är ingen skillnad hur äkliga saker vi har i skåpen, min kropp ska alltid skrika efter mat. Ush, hur äklig får man bli? Nu har jag gått upp allt igen. Det är jag säker på. Jag orkar inte mer. Varenda gång jag försöker gå ner på riktigt, och kämpar så hårt för det, så misslyckas jag. Jag tänker på det hela tiden, på smalheten. Krävandet av att bli tunn som luft finns alltid där. Mitt liv är så jävla hopplöst. Jag är hopplös. Allting är hopplöst. Jag önskar jag skulle kunna leva normalt, inte alltid behöva jagas av tankar av att behöva svälta mig själv till glädje, men mitt liv bestod till största del av det. Av att jaga smalheten. Mitt liv är inget värt om jag vet att jag aldrig kommer komma till min drömvikt. Jag kommer aldrig känna mig vacker mer. Jag kommer alltid att hata mig själv när jag vet att jag inte är smal, och att jag inte har styrkan till att kämpa för smalheten. Vad är det för vits för att leva då? Varför? För jag kan inte leva i en mardröm. Snälla, få det att sluta. Annars vet jag inte om jag kan leva mer.