dyingtobethin.blogg.se

 

Imorgon är det jul. Shit, vad hösten har gått snabbt. När jag tänker tillbaka ser jag en lång, mörk tid på psykiatrisk avdelning, självmordsförsök, ätstörda tankar, men också soliga dagar, nya vänskaper och lycka. Detta år har varit en riktig berg-och-dahl-bana. Nu är jag någotlunda stabil, självskadebeteendet har upphört och humöret är inte lika deprimerat, vilket jag gissar är bra. Men jag saknar också depp-tiden lite. Är det konstigt? Att sakna demonerna i mitt huvud, blodet, ångesten och självmordstankarna? Verkligen. Jag har aldrig varit normal, och det kommer jag aldrig att bli, så varför skulle jag vilja leva normalt? Låt mig göra misstag. Låt mig göra fel val. För i slutändan, är det det som gör mig stark.