dyingtobethin.blogg.se

... Vad gör man då? För att orka vakna på morgonen, för att orka känna hopp? Det finns inget hopp hos mig längre. Allt jag siktat mot är borta. Jag är så misslyckad. Jag hatar mig själv. Senaste veckan har gått så fel som de bara kan. Jag känner mig som världens svagaste människa. Jag är fetare än jag någonsin varit. Och jag känner mig så otroligt obese att jag inte vet hur länge jag orkar me det här. Jag vågar inte räkna alla kalorier jag äter på en dag och inte heller väga mig, för det skulle förstöra mig och den gnutta glädje jag kan känna ibland. På nyår var jag på en fest, runt 10 personer var vi, och en ganska nära vän började berätta om sina nyårslöften. Hon sa att hon skulle börja träna. Jaha, okej, tänkte jag. Frågade henne om hon hade lovat att gå ner i vikt också, vilket jag trodde stort, det "hör ju liksom till" nästan då man börjar träna. Hon bara kollade på mig med sorgsna ögon och sa "Nej... Jag gillar min kropp för den den är och jag skulle bara bli olyckligare om jag skulle försöka gå ner. Man måste ju njuta av livet." Hon är ungefär som jag, lite smalare dock, men det rörde mig. Hon vet att jag har problem, så det blev lite känsligt att tala om det. Vi började tala om mina nyårslöften fast jag bara sa att "jag vill gå ner" men hon försökte få mig att tänka annat, hon sa att jag var bra som jag var, jag berättade också om att jag hade gått upp, men hon sa bara "Men det är braa!" som om hon skulle gratulera mig för det. Hon fick min verkligen att tänka över det, ska livet verkligen gå ut på att kämpa för att bli smal? Ska livet kretsa kring kalorier, mat, vikt och mått? Nej. Det ska det inte. Men jag kan inte komma på något annat att leva för. Ja... vad ska jag göra nu? Gräva min grav?... Jag har inget liv längre. Jag har inget värde. Och rösten som viskar inuti mig är starkare än någonsin. Gå och ta livet av dig, M, det är lika bra det.